Sedan industrialismens genombrott har vi successivt och i en allt ökande takt omgivits av maskiner och apparater. Idag är hela vår vardag uppknuten till att grejorna runt oss funkar. Men det gör de ju inte alltid. Och en ny apparat kräver ett speciellt ”tekniskt” tänkande för att kunna ha full nytta av alla funktioner. Sällan kan jag bli så trött som när jag köpt en ny pryl och ”tvingas” bläddra igenom en diger instruktionslunta. Och när väl något funkar så är det bara en tidsfråga innan den går sönder och behöver repareras. Vi är väl tränade att se på världen utifrån funktionen funkar – funkar inte. Och när något går sönder eller är fel så felsöker vi och reparerar.

Det stora problemet uppstår när vi använder samma tankekarta på våra mänskliga relationer. Om det inte funkar i en relation, vare sig det bara är lite skav eller en större konflikt, så upplever jag att vi många gånger använder vår mentala karta för mekaniska och tekniska processer. Och hur ”fel” det blir när vi tror oss kunna analysera felen hos varandra för att därefter reparera det som inte funkar. Det som vanligvis händer är att våra försvar går igång och så står vi där utan att ha skapat en mänsklig kontakt som skulle kunna ge oss förståelse och lärdom om mig själv och den andre.

Utifrån det här resonemanget så uppstår en rad intressanta frågeställningar när det gäller organisationsutveckling.

Vad händer med den enskilda människans engagemang när hon ständigt ses som en kugge i ett maskineri?

Vad händer med en organisation som i ökande grad utsätts för krav och anpassning till en förändrad omvärld.

Vilken potential ligger i att se människor som lärande istället för producerande?

Var ligger den verkliga potentialen i en organisation?

Var går egentligen gränsen för en individs utveckling?

Hur lär vi oss att använda en annan mental karta när vi vill utveckla relationer och människor?

tror jag att det är en avgörande att vi behöver prata mycket mer om skillnaden mellan mekaniska/tekniska processer och mänskliga processer