Bra ledarskap är att våga ställa frågor istället för att ge svar. Både till mig själv och till kollegor och medarbetare. Gör jag inte det är risken uppenbar att viktig och ibland helt nödvändig information inte kommer fram.

Det finns många exempel på när de ensidiga och ofta enfaldiga perspektiven tar överhand. Antalet ja-sägare ökar och ”grupptänkandet” blir normen. Ett av de mest kända är katastrofen med rymdfärjan Challenger 1983. Den kultur som skapats av den högsta ledningen hindrade livsviktig kunskap från teknikerna att komma fram. Richard P. Feynman har skrivit om detta i What Do You Care What Other People Think?.

Behovet och nödvändigheten av en större helhetssyn ter sig allt mer akut, både i ett globalt mänskligt perspektiv men också i ett organisationsperspektiv. När ett och endast ett synsätt blir dominerande så tappar vi perspektiv, kunskap, känslan av delaktighet, bekräftelse och motivation.
Varför lyssnar ingen på mig! Vad är mitt bidrag? Detta är frågor jag ofta möter hos människor i olika organisationer.

Jag läser Kontentans utdrag ur Karl Albrechts Practical Intelligence. Han konstaterar att många av oss är bättre på att hantera våra datorprogram än att hantera våra mentala program.

Vi styrs alla av våra egna mentala modeller, antingen vi vet det eller inte. Vi är alla bra på olika saker. Vi har olika typer av intelligens. Men det är fortfarande den abstarkta och logiska intelligensen, den som mäts i IQ, som är förhärskande. De senaste decenniet har EQ, dvs emotionell intelligens fått mycket uppmärksamhet och också viss legitimitet.

Karl Albrecht lyfter fram den praktiska intelligensen och slår ett slag för att utveckla den mentala flexibiliteten. I takt med att vi mognar så ökar också den mentala förstelningen. Vår riskbenägenhet minskar och därmed ökar risken att vi hamnar i den kategori som Albrecht betecknar som De enkla tänkarna. Här gäller enkla svar och kraftfulla ledare som vet svaren. De tvåsidiga tänkarna delar världen i motsatser: rätt-fel, bra-dåligt, vi-dom osv. De mångsidiga tänkarna sätter lärandet högre än behovet att ha rätt. De kan erkänna andras synsätt som intressanta även om det strider mot sitt eget. De allsidiga tänkarna ser saker som andra inte ser. De stimuleras av det mångtydiga och att vår kunskap är så begränsad vilket gör dem öppna för till synes befägnda idéer och möjligheter.

Utifrån dessa resonemang infinner sig en rad frågor.
Vad kan jag göra för att bli mer allsidig i mitt tänkande?
Vad kan jag göra för att tillåta mina medarbetare att bli mer allsidiga?
Hur kan jag hantera olika svar och perspektiv i en värld som kräver snabba resultat?
Vilken typ av frågor stimulerar den mentala flexibiliteten?
Vilken typ av frågor sätter igång mina och andras försvar?
Om jag känner så, varför måste jag ha svaren?

Avslutningsvis en dikt av den amerikanska poeten John Godfrey Saxe (1816-1887) hämtad ur boken Gruppsykologi av Lars Svedberg.

The Blind Men and the Elephant
It was six men of Indostan inlearning much inclined,
who went to see the Elephant, (Though all of them were blind),
that each by observation might satisfy his mind.
The first approached the Elephant, and happening to fall
against his broad and sturdy side, at once began to bawl:
”Bless me! but the Elephant is very like a wall!”
The second, feeling of the tusk,
cried ”Ho! what have we here
The third approached the animal, and happening to take
the squirming trunk within his hands, thus boldly up and spoke:
”I see quote he, the Elephant is very like a rope!”
The fourth reached out his eager hand, and felt about the knee.
”What most this wonderous beast is like is mighty plain” quoth he;
”This clear enough the Elephant is very like a tree!”
The fifth, who chanced to touch the ear, said, ”E’en the blindest man
can tell what this resembles most; deny the fact who can
this marvel of an Elephant is very like a fan!”
The sixth no sooner had begun about the beast to grope,
than, seizing on the swinging tail that fell within his scope,
”I see”, quoth he, ”the Elephant is very like a snake!”
And so these men of Indostan disputed loud and long,
each in his own opinoin exceeding stiff and strong,
though each was partly in the right, and all were in the wrong!

Moral:
So oft in theologic wars,
The disputants, I ween
Rail on in utter ignorance
Of what each other mean,
And prate about an Elephant
Not one of them has seen